Med tanke på Andreas inlägg så förstår man känslan att vara ifrån sitt hemland i över 25 år och att vara invandrare. När man återvänder efter så många år har man formats och vissa värderingar har ändrats och man upptäcker att man är invandrare igen. Nästan som att vara i ingemansland. Var hör man hemma? Egentligen behöver man kanske inte rota sig, var vi än är så bär vi våra minnen med oss och skapar nya.
Igår var vi hos en arbetskamrat till Andreas och hjälpte till med en datorinstallation. Familjen med tre små barn hade precis flyttat in hos mannens föräldrar p.g.a. att de hade inte längre råd med hyran. Den enda som jobbar är då kvinnan, 4 tim/dag. Vi satt och pratade om krisen naturligtvis och som ibland händer så kommer något bra fram av det dåliga. Grekernas sätt har ändrats lite och det visas lite mer ödmjukhet och man värderar varandra lite bättre. Man kan alltid hoppas.
Intressant med Andreas inlägg igår! Och visst är det så att det kommer goda saker ur en kris också, som omtanken och insikten om att vi alla sitter i samma båt och måste hjälpas åt. Det lite omoderna ordet "solidaritet" har dammats av igen...
SvaraRaderaKommenterade precis under hans inlägg! Jag vet känslan i omvänd ordning!
SvaraRaderaDet jobbigaste jag har gjort är att återvända till Sverige och "börja om".