Nu är vi själva igen och vardagen har tagit fart. De sista dagarna slutade inte så bra då fick vi vara med om ett besök till akuten och det är inget jag kan rekommendera. Mamma blev förkyld och fick svårt att andas så vi åkte till närmsta sjukhus. Där var akutmottagningen stängd men de tog emot oss för att ge en snabb undersökning och så fick hon syrgas. Vi blev sedan hänvisade till ett annat sjukhus i Aten. Det är ett slags joursystem där två sjukhus av åtta har akutmottagning varje dag, så det blir öppet var fjärde dag. Är detta möjligt? Aten har ca 4 miljoner invånare.
Vi blev erbjudna att få åka ambulans (när de fick tid) eller ta oss dit själva. Nu behövdes det syrgas så vi tog första alternativet. Väl framme så slussades vi in i ett patientrum för normalt tre sängar och där trängdes nio patienter i rullstolar, bårar, sängar och minst en anhörig per patient. Alla där fick syrgas och de var dåliga och det hostades. Det blev provtagning och lungröntgen direkt och när provsvaren kom blev det samtal med läkaren så det hela gick ganska fort ändå för oss. Personalen ska ha en eloge för de hade ett enormt tålamod och gjorde så gott de kunde.
Men det var för jävligt rent ut sagt på akuten. Det var ett kaos, så mycket folk och de var upprörda för de hade väntat hela dagen på att få vård. Det fanns inte plats för alla och ambulanserna kom hela tiden med nya patienter.
Vad är det för fel på politikerna som låter sitt folk ha det såhär?! Jag känner mig bedrövad och förbannad efter detta sjukhusbesök. Dessa timmar sitter verkligen kvar på min näthinna och det är svårt att skaka av sig verkligheten.
